Begravningsakt för Monica Wengrud

Per hälsar alla välkomna till denna minnesstund för att ta farväl av Monica Wengrud.

Vi tar nu avsked på ett sätt som står i samklang med Monicas livssyn.

Musik: Kärleksvisan

Monica såg dagens ljus 8 Mars 1939. Föddes i Aussig an der Elbe i dåvarande Sydtyskland.En plats som idag heter Usti nad Labem och ligger i norra Tjeckien ca 2 mil från gränsen till Tyskland.

Du hade en mycket tuff uppväxt på många sätt. Precis som hennes egen mamma Hildegard fick Monica inleda sina första år mitt i ett världskrig.Monicas pappa Hans lämade henne och mamma redan innan du föddes för en annan familj och du fick tillbringa ditt första halvår på barnhem då Monicas mamma som ensamstående behövde arbeta
Till slut fick du äntligen möjlighet att bo med Mamma men livet var hårt och Monica fick klara sig mycket själv.
Som 1-2 åring blev Monica ibland lämnad ensam då mamma behövde jobba och ingen kunde passa henne.

En trygghet var när du fick vara hos morfars bror Arthur ovh hans fru. Monica fick leka i deras stora trödgård och bada i floden Elbe.


Som krigsbarn fick Monica vara med om händelser som inget barn eller för den delen vuxen ska behöva uppleva.
Utegångsförbud, soldater som marcherar, armbindlar för olika folk, svältande krigsfångar, flyglarm och skyddsrum var Monicas vardag.

Du mindes speciellt en gång när en bro över floden Elbe bombades och du var ca 4 år. Det var precis bredvid där du bodde och du var ute själv och köpte mjölk. Vibrationen av bomben gjorde att alla fönster
sprack. Du blev så rädd och bara lämnade mjölkkannorna och sprang hem bland allt glassplitter.
När man får klara sig själv blir det också en del upptåg, Du berättade bl a om den gången du som liten fått en vit klänning och hittade en burk med tjära som stod vid huset som ni bodde i. Varken trappuppgången eller den vita klänningen var sig lik efteråt.
Efter några år fick du en styvpappa och en halvbror, Ernst som föddes 1943. Livet var hårt och du fick bl a stryk av din styvpappa för händelser som knappast ett litet barn kan bära ansvar för.
När 2:a världskriget tog slut var det svårt att vara ett eget folk med tyska som modersmål. Ni fördrevs/ fick lämna mycket bakom er. Du flydde med din familj samt en del släktingar till Tyskland.


Ni kom med det allra sista godståget ut ur Sudentenland till Tyskland i oktober/november 1945. Ni splittrades upp och din fina mormor hamnade på en helt annan plats.
Det blev en kall vinter då ni inte hade
något riktigt boende utan bodde på en altan. I 2,5 år bodde du i Steinbach.
Livet efter kriget var fortsatt tufft och när möjlighet till jobb erbjöds i Sverige påbörjades en plan att resa dit. På din 9 års dag (1948) startade en ny tågresa och precis som 1945 fick du åter lämna saker, släkt och vänner som inte kunde följa med.
Ni kom efter några dagar fram till Gränna och landade sedan efter två månader i Skultuna där ni bodde två år. Du fick börja skolan utan att kunna någon svenska. så det var bara att lära sig på sommarlovet.
1950 när du var 11 år flyttade ni sedan till Sala där ni flyttade in i en egen lägenhet med ett bord, två stolar, två pallar och sängar utan madrasser. Första barnbidraget gick till madrasser.
Du hade lätt för att lära och fick trots alla flyttar och byten av skolor möjlighet att hoppa upp en klass. Siffror hade du lätt för från start och alla vi som fick möjlighet att lära känna dig vet att den gåvan behöll
du livet ut.
Livet i Sala flöt på och du fick vänner och började satsa på simning och var med i Sala Simsällskap 1951-1958. Det blev många kalla träningspass utomhus uppe i Långforsen.
Du började så småningom också spela handboll. Kanske inte de sporter man tänker på i första hand idag för någon som var 151 cm lång.
Något jag vet att du uppskattade var att du några somrar fick chansen att åka på kollo till Östa och Kullavik. Sen vet jag inte om du 100%
tyckte det var en sådan bra idé att din mamma jobbade på kollot och hade koll på dig.
På en julgransplundring när du var 15 år träffade du en ung man vid man vid namn Sten Karlsson. Ni blev ihop en tid och förutom att frysa på sommaren stod du nu ute även på vintern och tittade och frös när han tränade skridskor. Senare i livet har jag sällan hört dig klaga
på kylan. Du var och blev tålig.
1956 tog du Realen och 1957 fixade du körkort.
Du älskade tidigt att gå ut och dansa och i februari 1957 åkte du till Krylbo Folkets Hus på dans. Dit åkte också en viss Karl-Erik Wengrud med kompisen Sven-Erik samma kväll och av en slump träffades ni på parkeringen efter dansen. Det blev början på drygt 57 år tillsammans och många resor mellan Norberg och Sala under en tid.
Musik: Karl-Erik Wengrud, Mockaskorna


Jobbmässigt ville du dock pröva dina vingar varför du flyttade till Stockholm under senare delen av 1950-talet. Du började jobba på försäkringsbolaget Thule inne på Söder och flyttade till Klockarvägen 10 i Huddinge. I huset bredvid nr 8 bodde Ulla som jobbade på
samma företag och ni blev goda vänner.
-Ulla fick barn (Ewa) 1960
och du behöll kontakten livet ut. Och nu mamma har jag fått kontakt med Ewa.
Jobbet och att stå på egna ben var viktigt för dig så ända fram till december 1965 var du och pappa särbos något som var ovanligt på
den tiden.
Förlovning blev det den 30 april 1961 och bröllopet hölls i Norbergs kyrka på pingstafton 16 maj 1964. Bröllopsresan gick till Italien tillsammans med 42 andra brudpar. En annorlunda och minnesvärd
resa i regi av tidningen Vecko Revyn och Club 33. Liksom "kungligheter" blev ni mottagna i den lilla staden med så väl häst och vagn, TV-sändning, smyckade gator, folkmassor som vinkade och
borgmästarmiddag.
Drygt 1,5 år senare föddes
jag er dotter Ann-Christine.
Jag var beräknad att födas till jul men hade bråttom. Den 1 december, dagen efter att du slutat jobba, var det dags att åka till Södertälje BB. Långt
före mobiltelefonernas tid var det inte lätt att få tag på den blivande pappan men det löste sig till slut och 30 minuter försent anlände pappa Karl-Erik till BB.
Önskan att få fler barn fanns men det blev inte så och du var alltid så tacksam över att ha fått mig.
Musik: För kärlekens skull
Under 60-talet upptäckte du slalomåkning och det blev ett intresse som du behöll långt upp i livet. Du tvekade inte att göra din egen grej
utan åkte själv ner till Österrike flera gånger för att gå i skidskola.
Barnpassningen fick du hjälp med via vänner för pappa behövde ju vara på jobbet. Efter några år i lägenhet dök möjligheten till hus upp i början av 70-
talet. Pappa och du lade mycket tid att komma i ordning och jag kan bara tänka mig vad stolt du måste ha varit att få möjlighet till eget hus
och trädgård efter den uppväxt du haft. Och adressen uppe i Harbo blev sedan ditt hem resten av livet och precis så sa du att du ville ha
det om du fick önska.
För att få mycket tid med mig valde du att bli hemma under ganska många år. Ett beslut som du och pappa tog gemensamt.
Du engagerade dig dock på annat sätt genom att jobba extra i skolan/förskolan men framför allt bli väldigt aktiv i föreningslivet. Du var med i Friluftsfrämjandet och utbildade dig inom flera områden och hade så väl skridskoskola, skidskola) som mulle under många, många år.
Du utbildade dig även till simlärare. Många är de barn som du lärt simma i Norberg under flera decenium. Vem var mer van att stå i en
kall sjö på sommaren än du. Du hann i flera fall med att lära åtminstone 2 generationer att simma.
Du var med tidigt i starten av Norbergs slalomklubb 1969 och var aktivt bl a som kassör - ja det var ju det där med siffror. Jag kom tidigt upp på slalomskidorna och in i banåkningens värld och pappa blev tränare. Det blev även flera bussresor till Österrike. Tack mamma för detta fina intresse som jag nu har med mig i mitt liv med min familj. Det blev ju bara lite lokala medaljer för mig men vad glad
du var när Frida Hansdotter skolad i klubben tog sitt OS-guld 2018.
När klubben firade 50 år för några år sedan var du på plats och Frida fick din hemstickade NSLK-tröja som pappa hade haft.
1977 tyckte du det var dags att testa något nytt men du ville inte prova själv så du bad mig hänga med på en nybörjarkurs i orientering med
Norbergs OK.
Vi fastnade båda snabbt för denna sport. Att både
springa fort och problemlösning i form av att hitta kontroller var skoj.
Många är de platser denna sport tagit oss till och med noggrannhet ritade du i hur du sprungit, diskuterade alternativa vägval och dokumenterade resultat. Du blev bättre och bättre och började vinna
trots att du till skillnad mot många andra var närmare 40 år när du började. Du gillade att tävla. På 5-dagars blev det både etappsegrar
som slutsegrar och du var så stolt.
Även här blev du aktiv i föreningen. Ditt intresse för orientering kombinerat med dina tyskakunskaper ledde också till kontakter med bl a flera utövare från Schweiz och en mycket fin souvenir i form av
en landslagsjacka med texten "Suisse". En jacka du ofta hade på dig och bar med stolthet. Du gladde dig också mycket över att komma
med i Skogsflickorna i Västmanland och din sista träff var du på så sent som i slutet av oktober.
I slutet av 80-talet dök den blivande svärsonen Johan upp. En retsam driftig dalmas som snabbt blev godkänd av dig. Han gillade ju idrott
och framför allt, han kunde åka slalom.
Via Johan kom också en ny släkt att lära känna och tänk så bra det blev. Nya goda vänner som bl a är/ var sportiga och musikaliska.

Många gemensamma födelsedagar, midsomrar i Gagnef och Leksand blev det med svärföräldrarna Lars-Ove och Margareta Peters och Kjell och Marianne Åkesson.
I december 2001 fick du och pappa Karl-Erik en glad överraskning av mig och Johan. Ni skulle bli mormor och morfar. I juni 2002 föddes Saga och två år senare i september föddes Nova. För Saga var du från början "Ume" och för Nova "Mommo". En mormor som inte tvekade att vara med ute i ur och skur, bjöd på plättar, bullar och hemgjord
glass och alltid var oerhört stolt över alla aktiviteter barnbarnen involverade sig i. Otaliga är slalomtävlingarna, friidrottstävlingarna,
fotbolls- och innebandymatcherna som har du medverkat vid. Och du var en ständigt inbjuden gäst till barnbarnens så väl egen händigt snickrade shower hemma i huset som otaliga dansuppvisningar i Lindeberghallen och konserter i främst kyrkan med kör, solosång, fiol, trumpet etc
Musik: Saga och Nova Peters Wengrud, True Colors
Precis som pappa lärde sig åka slalom och var med på orienteringstävlingar kom hans intressen in i ditt liv. Hans förkärlek för motorer tog dig på rallytävlingar där pappa körde, veteranbilsträffar i drygt 15 år med pappas drömbil (En röd Triumph
och er egen Gränsträff för Citroénklubben i. som genomfördes i över
30 år hemma i trädgården i Harbo.
Via pappas intresse för musik kom du iväg på många konserter och evenemang. En av favoriterna var Peter Carlsson och här slöts sedan
cirkeln när han med sin bil dök upp på Gränsträffen hemma hos dig på senare år. Musiken gav också många kära vänner varav vänskapen
med Kjell och Maud Fernström betytt extra mycket genom åren.
Du bangade inte heller för att göra saker själv. Under 2000-talet reste
du iväg på flera träningsresor till Portugal, solsemestrar till Rhodos
etc. Obrydd som du var att ta kontakt med nya människor löste det sig
ofta på plats och du hittade alltid folk att umgås
2004 kom sjukdomen parkinson in i pappas liv och du klev in som ett fantastiskt stöd till honom i detta under 10 års tid. Tack vare bra medicinering kunde sjukdomen bromsas upp men jag vet at du drog
ett tungt lass när det gällde mycket kontakter med vården, doseringar och stöd dag som natt. Gemensamma aktiviteter och umgänge med
vår familj kunde fortsätta ända in i det sista och du kämpade med att det skulle fungera så bra som möjligt.

När pappa somnade in i augusti 2014 blev du halv och sorgen tog mycket hårt. Du valde att kämpa på och försöka fortsätta göra saker och undanhöll delvis för mig hur tungt det var.
Men så 2019 hände någonting - du berättade att du blivit kontaktad av en vän från förr och ni skulle träffas. Påverkad av dagens datingvärld instruerade jag min då 80 åriga mor att träffas på neutral
plats. Något jag kan skratta åt idag. Denna vän var ungdomskärleken Sten Karlsson från Sala. Det blev ett kärt återseende och du blommade upp och blev ditt gamla jag. Återigen blev det många bilresor mellan Norberg & Sala. Jag är så glad att ni återfann kontakten, fick 5 fina år tillsammans och att vi fått lära känna Sten och delar av hans släkt.
Du sa många gånger att du har haft tur inte bara två gånger i livet utan nu tre gånger: Att du träffade pappa, att du fick mig som dotter och att
du träffade Sten.
Sista gången vi sågs den 2 november var du så full av liv. Vi vinkade adjö nära Harbo och du styrde bilen i riktning mot Sala och jag styrde
min bil tillbaka mot Dalarna. Några få dagar senare släktes ditt liv både hastigt och oväntat. Vi i familjen kämpar med att ta in detta men vet att en del av din oro för att tappa minnet, bli liggandes sjuk länge
och behöva flytta från Harbo nu aldrig behöver inträffa. En liten tröst i all sorg.
Och så var det återigen detta med siffror - vi ska göra vad vi kan för
att fortsätta hålla reda på födelsedagar, namnsdagar, namn etc. Men vår mästare på detta område kommer att fattas oss.
Men allra mest tar vi med oss din livsresa som började så svårt men som du när Saga intervjuade dig om ditt liv för några år sedan valde
att kommentera med "Det blev bra till slut!”
Mamma det ger oss styrka, inspiration och framtidstro!
Musik: Louis Amstrong, What a Wonderful World,
Text från Ann-Christine till Monica:
Mamma - du fanns alltid till för mig när jag växte upp och när jag sedan fick egen familj fanns du där även för dem. Du sa alltid att det
löser sig när jag kände att det körde ihop sig och vi inte hann med att exempelvis höras. Du väntade tålmodigt och var nöjd med det du fick
stort som smått.
Din lojalitet mot mig var så stark och du stod alltid upp för mig och din kärlek var oändlig. Trots eller kanske tack vare din uppväxt vågade du gå din egen väg. Du var så stark och vågade säga ifrån om du tyckte att någonting inte var rätt även om det inte alltid var den bekvämaste vägen att gå. I tonåren ville man mest smälta in och ha en
mamma som anpassade sig och ej tog plats.
Idag är jag oerhört stolt över ett antal tillfällen där du tog ställning.
Flickor och kvinnors rätt var viktigt för dig. Det var inte för inte du var född den 8 mars!
Just att inte vika undan när det var svårt var en av dina styrkor. Om någon du kände, både väl eller mindre väl, drabbats av en svårighet,
sorg etc vek du aldrig undan utan du gick rätt fram till den personen och frågade hur det var och fanns där. Du var en överlevare precis som din mamma och mormor! Nu ska vi försöka leva vidare och ta med oss åtminstone en del av din styrka.
Jag är så himla glad att just du fick bli min mamma och att jag liksom mina barn nu tar med oss en bit av dig vidare i våra liv. Jag vet att du är med oss och även om vi skiljts åt i detta liv så finns möjligheten att mötas igen.
Älskar dig.
Din dotter Ann-Christine
Text från Saga till mormor:
Tack mormor för alla minnen vi fått dela tillsammans, för alla år vi ändå fått. Jag minns speciellt alla höstlov hemma hos dig och morfar
när jag och Nova var yngre. Hur du alltid lagade vår favoritmat när vi kom och hälsade på. Jag minns alla tekakor du bakat och alla plättar du stekt.
Jag hade önskat att vi skulle fått mer tid tillsammans, men jag minns den tiden vi haft med glädje.
Jag har svårt att förstå att vi setts en sista gång och att jag nu måste säga hejdå, men jag hoppas att du kände en trygghet och att du kände att du var omringad av kärlek när du väl somnade in. Jag väljer att tro att du hörde alla sista ord vi fick chansen att säga till dig.
Jag vill dela några ord från en dikt:
"Din sista strid är över och stum vår klagosång
ett skepp styr ut mot okänt mål i livets solnedgång."
Jag tänker att även om en solnedgång markerar ett slut, så gör den det på det vackraste av sätt. Jag älskar dig mormor och jag hoppas och tror att det är en evig solnedgång där du är nu. Jag kommer sakna dig så! Hälsa till morfar från mig! Kram Saga!
//Saga Peters Wengrud
Text från Nova till mormor:
Mormor mormor, min älskade lilla mormor.
Jag kan inte förstå att jag aldrig kommer få krama dig, sträcka på mig lite extra för att skryta om hur lång jag är, se dig sitta hemma i Gräv på din plats & lösa alla dina korsord.
Det finns så mycket som jag kommer sakna!
Jag är så tacksam att du var min mormor!
Tack för alla fina minnen!
Tack för att du stöttade mig och var stolt över mig.
Tack mormor för att du älskade mig!
Jag kommer alltid älska dig!
// Nova Peters Wengrud
Slutstrof:
Ett långt liv når sitt slut.
Kvar står evighetens tid Tiden är obarmhärtig.
Ingen av oss kommer undan denna mänsklighetens förutsättningar. Det finns en sluttid för oss alla.
"Vila i frid" Monica Wengrud

Musik: Cavatina, Stanley Myers, Göran Söllscher, Brusa högre lilla å, Janne Schaffer
avsked runt kistan
Musik Live med Kjell Fernström sin hyllning till Monica. Monicas vals. Cavatina.
Om en liten stund går vi ut i världen med nya intryck. En del går till arbete, andra till hemmet.
Vi finner vänner och stöder varandra.
Kom då ihåg de tankar och känslor som vi har delat här idag! Hur mycket lättare är det inte att bära en sorg om man får dela den
med andra.
Musik: Eva Cassidy, Over The Rainbow