Griftetalet för Karin Lundén

Hur målar man bilden av en människa? Hur drar man med penseln så att alla dragen kommer med. Vilka färger använder man för att få personen att träda fram på papperet där i ramen?

Av någon anledning så tänkte jag just på färger när jag lämnade vårt samtal på Mariagården, Börje och Anders.. där vi träffades förra veckan för att prata lite om begravningen och om Karin och hennes liv. Den första färgen som dök upp var färgen brun... jag tänkte på korna och deras bruna sträva päls, korna som togs om hand av Karin och Ingemar när det begav sig, när de vari sin krafts dagar och hade hand om gården i Livsdal, innan de lämnade över till dig Anders, och till Robert. Och så tänkte på färgerna rött och blått, som i lingonen och blåbären som Karin plockade i skogarna runt gården och som förvandlades till saftflaskor och syltburkar på hyllor i skafferiet.

Jag tänkte på färgen gult.. det gula höet som blev till foder åt djuren, och på gula ägg som Karin vispade med socker, smör och mjöl till en sockerkaka att ställa fram till kaffet hemma i köket.

Och så fick jag fler färger av er: jag tänkte mig garnnystan i regnbågens alla färger, som fick liv i Karins stickning.. och på mattrasor i lika många färger, som blev till mattor, eller kanske bonader?

Men för att en människas porträtt ska bli rättvist, så krävs att man lägger till lite dovare färger, de där färgerna som bildar djup och perspektiv i bilden.

Jag vet inte, men kanske finner vi de mörka stråken i Karins porträtt i sorgen efter Ingemars död? Eller kanske behöver vi lägga till en och annan skuggning i bilden, för de dagar när arbetet på gården var tungt och slitsamt? När kroppen sa ifrån, eller när orken tröt?

Jag hade inte förmånen att få känna Karin. Men Anders, du sa att hon liksom inte var den som gjorde något större väsen av sig, hon var den som jobbade på, som liksom tog hand om allt där hemma på gården.

Och ni berättade att hon envist ville reda sig själv, också på ålderns höst, och det är väl knappast särskilt konstigt, om man i hela sitt liv tagit hand om andra, städat, bakat och lagat mat. Då tar det väl emot att plötsligt själv vara den som behöver bli omhändertagen?

Jag tänker att ni, var och en av er, ni kände Karin. Ni vet själva vilka färger som ni förknippar med henne. Dela gärna de minnena med varandra. För jag tror att genom att dela med er av era färger, era goda minnesbilder av Svea, så lägger ni ytterligare några penseldrag till hennes porträtt. Och så får målningen ett tydligare djup, en bättre skärpa. Genom att måla på hennes porträtt får Karin fortsätta leva – i era medvetanden, i era hjärtan.

Jag skulle vilja skicka med färgen röd, kärlekens färg. Jag tänker att varje människa, föds med kunskapen om Kärleken. Både förmågan att ta emot kärlek och att ge kärlek vidare. Den kärleken vill jag kalla Gud. Den goda kärleken som både ger och tar emot. I den kärleken, som vi alla känner, är nu Karin innesluten. I den kärleken får hon äntligen vila ut, efter ett långt långt liv här på jorden.