Griftetalet:

Idag har vi samlats i Norberg kyrka för att ta farväl av en mamma, en käresta, en dotter, ett syskon, en släkting, en vän.

Cathrin, Kia, är död, efter så många år av envis kamp mot cancern, denna avskyvärda, fruktade sjukdom.

Och här under kyrkvalven, när vi möts av denna märkliga, orättvisa scen, med Kias kista och alla blommor, så fylls vi av så många olika känslor.. motstridiga känslor.

Där finns sorgen förstås, saknaden.. den som tar tag i en plötsligt, och bara väller fram som gråt eller tomhet i bröstet. Men också lättnaden, att Kia äntligen fått släppa taget, fått slippa ifrån smärtan och sjukdomen, allt det onda och svåra.

Kanske finns där också en vilsenhet och oro.. hur kommer tillvaron att se ut nu, när Kia inte längre finns här? För vem frågar nu om hur det går i skolan, eller hur ni mår, eller hur ni har det. För så gjorde hon, berättade ni, Mats och Veronica när vi sågs, och det berättade du Rebecca, i telefon häromdagen. Att Kia var den som trots sin egen obeskrivligt tunga situation, ändå hade sitt fokus på er, sina närmaste, släkten och vännerna.

Jag tänker på det ni berättade om, kring Kias sista tid i livet, där på hospice, där ni kunde stanna över natt, där ni kunde vara tillsammans, som ni ville.. att hon liksom väntade in er innan hon gick, innan hon lämnade..

Det är inte alla människor förunnat. Hon frågade er allihop: Är det okej att jag släpper taget?

Och hade svaret varit nej från någon, så hade hon hållit kvar ett tag till. Tills ni var redo att låta henne gå. Det är stort både från hennes sida, att vänta in er, och från er sida, att låta henne gå! Men som du sa Rebecca: det fanns inget val, ingen ska behöva ha det så som hon hade det.

Men när vi sågs så pratade vi inte bara om sjuka Kia.. vi pratade om friska Kia också! Och det pratade vi länge om, för det fanns mycket att berätta om! Vi pratade om hur stark hon var, både fysiskt och psykiskt.. hur hon grävde rabatter, spelade volleyboll och supportade i stallet.. och så den där styrkan att orka lägga fokus hos alla andra, trots sin sjukdom. Vi pratade om jobbet på Seco, om kören och om tjejerna som samlades till syjunta, där det kanske skrattades och pratades mer än det syddes.

Och vi pratade om hur fantastisk hon var, Kia. Hon var så jordnära och lugn, sa ni. Och ni berättade hur mycket hon älskade solen. Och jag tänker att hon skulle ha älskat det här vårvädret som vi haft över hela påskhelgen och i veckan. (Och det är skönt att se hur hon nu badar i solljuset som flödar in här i kyrkan.)

Kia var inte rädd för att dö. Det berättade ni också. Hon hade ingen ångest inför döden. Kanske välkomnade hon den till sist, när den kom? Du berättade det Mats, att hon faktiskt, mitt i sin styrka, också kunde säga: Nu vill jag inte mer.. Men det hon ville ge er var detta att inte fastna i sorgen. Inte stanna kvar i gråten. Hon vill att ni ska leva era liv, fullt ut. Den hälsningen valde hon själv till sin dödsannons. Och den är riktad till alla er som sitter i kyrkan idag. "Minns mig precis som jag var, men lev alla de dagar, den tid ni har kvar."

Och kanske finns det mitt ibland alla känslor också ett hopp? Ett hopp om att Kia har det gott och väl nu? Att allt äntligen får vara bra? Att hon slipper ha ont, att hon får äta gott, allt det där som hon har längtat efter. Att hon kan påta i trädgården, ja – hon kanske rent av är trädgårdsmästare nu, i den trädgård där det alltid blommar.

Vi får tro att hon äntligen får vila i solen, i värmen, på en plats som vi inte känner ännu, men som vi kommer att få upptäcka en dag.

För det blir nog så som hon själv sa till nån av er syskon: Att vi kanske ses igen – nånstans?

Gud,

det går inte att förstå

hur livet kan vara så vackert och fullt av glädje