Griftetalet:

I en av våra nyare psalmer i psalmboken lyder texten såhär:

Dansa med änglarna, dansa mitt barn. Lek medan lekarna finns. Sjung till din harpa med strängar av garn, så länge du sångerna minns. En dag skall du finna att alla är barn, i en större och klarare lek, där alla får dansa bland änglarna.

När vi skildes åt, Margareta och Stig, efter vårt samtal på Mariagården om mamma Margit, så dök den här psalmen upp i huvudet på mig. Jag såg hur Margit, som i livet älskade att dansa, nu dansar vidare på en annan dansbana. I sällskap av änglar. Omsluten av Guds kärlek och omsorger.

Ni delade med er av anekdoter och minnen från ett långt och rikt liv tillsammans med Margit och tidigare också pappa Gunnar. Jag fick höra om ett brokigt arbetsliv, som började mycket tidigt, som det ju gjorde för många människor ur den här generationen. Margit som tog plats som piga redan som 12-åring och som senare provade både som gruvarbetare och butiks- och kioskbiträde. Och så småningom landade hon i Kärrgruvan, hos barnen i skolmatsalen. Där, berättade ni, var hon den som lyssnade på barnen, ordnade så att de åt ordentligt förstås, men hon hade också den där omsorgen och blicken för den som hade det lite svårt.

Och jag förstår att Margit hade en förmåga att se det goda som livet hade att erbjuda. "Livet är härligt!" kunde hon utbrista – och jag tänker.. vilken gåva det måste vara, att ha en sån positiv och glad attityd till livet. Och kanske var det den här glädjen över livet som kom till uttryck i hennes hantverkande och konstnärsskap? Hon stickade, sydde, vävde och arbetade med både rot- och näverslöjd. Jag tänker mig en slags "händernas glädje över det vackra arbetet"? Hon verkar ha haft den gåvan. Att uppskatta också det vackra i livet.

Och på tal om gåva, så undrar jag om det inte var så hon såg dig Margareta? Som en livets gåva? Hon och du, ni två – stod väldigt nära varandra. "Vi är tighta mamma och jag" sa du i vårt samtal.. Och jag tänker att det inte är alla döttrar förunnat, att ha en sån fin relation med sin mamma, under hela livet. Du berättar om er nästan dagliga kontakt de här sista åren, både medan ni bodde grannar och senare, när hon flyttat till Björkängen. Hur du nästan blev en i arbetsgänget där på avdelningen.

Du berättade hur Margit alltid frågade: "När kommer Maggan"? Det var inte en fråga om OM du kommer, utan NÄR du kommer. Och Margit fick en fin tid på Björkängen, och hon fick också lämna den här jordiska tillvaron på ett fantastiskt lugnt och fint sätt. Du Margareta pratade med Margit, tackade henne för all trygghet och omsorg som hon gett dig – och du berättade att om hon ville, om det var dags – så fick hon släppa taget. Sådana avsked är inte heller alla förunnat!

Ja, Margit hon är fri nu. Fri att dansa fram i sin himmel, i sällskap av änglarna och jag tror att allt är gott och väl med henne. Solen värmer och dansgolvet är kanske en matta av ljusgrönt gräs. Hon dansar till tonerna av Gene Kellys "Singing in the rain".. som vi ska få höra strax.