Minnessidan för Karl-Erik Wengrud
F. 1/10 - 1935
D. 16/8 - 2014

Begravningsakt för Karl-Erik Wengrud

Ingångsmusik:Janne Schaffer, Brusa högre lilla å

Per hälsar alla välkomna till denna minnesstund för att ta farväl
Av Karl Erik Wengrud

Vi tar nu avsked på ett sätt som står i samklang med Karl Eriks´s livssyn.
Musiken som spelas här i dag har valts ut av familjen.
Vi började med Brusa högre lilla å.
Livet kan liknas vid en å.
Det börjar smått och slingrar sig fram.
Ibland är det osäkert vilken riktning det kommer att ta ,
Ibland är det enklare och mer självklar.
Det fylls på och växer sig större och starkare,
Formas av sin omgivning,
Men formar också sin omgivning.
Till slut når det sitt mål.
För en å är målet oftas en sjö eller hav.
Den här ån har hittat hem.

Påminnelsen om att vi har ett begränsat antal levnadsår kan bli något positivt. Vissheten om döden säger oss något om livets värde. Vi erinras om att vi bör utnyttja de möjligheter vi har, vår förmåga att leva ett rikt liv och ett äkta liv – allt i enlighet med våra egna förutsättningar.

Musik:Kjell Fernström, Smile

Minnes text

Karl-Erik såg dagens ljus 1 oktober 1935. Han föddes sist i en syskonskara av fem och växte upp i ett litet hus uppe skogen i Flängan, Norberg. Åldersspannet mellan syskonen var stort varför en del av uppväxten blev som ensambarn då syskonen flyttat hemifrån.

Närmast i ålder var brodern Manne som Karl-Erik såg upp till och försökte härma. En berättelse vi minns är när Manne och hans kompisar hängde över cyklarna hemma i Flängan och pratade om och skrattade åt en film de sett på bio. Karl-Erik stod med vid sidan av och lyssnade. Han hade dock själv aldrig varit på film men ville göra lika varför han satte sig på trehjulingen och cyklade in i vedboden. Där satt han sedan i mörkret själv och skrattade så som man gjorde när man gick på bio.

Några år senare var det äntligen dags för första biobesöket med stora syster Eva. Man skulle se Trollkarlen från Oz. Allt gick bra så länge filmen var i svartvitt men när den gick över i färg blev lille Karl-Erik rädd och ville gå hem och så fick det bli.
Intresset för skog och natur kom tidigt och han gick med i scouterna. Hela livet tyckte han om att ta en tur upp i skogen. Ett bra ställe att tänka, klura och fundera över saker och ting.

Karl-Erik var mycket musikalisk och musiken kom tidigt in i hans liv. Flera skolavslutningar fick han sjunga solo och hans gehör var mycket bra.
Han har berättat om att han när han gick i skolan inte kunde förstå när fröken eller andra barn inte kunde höra om tonerna var rätt eller inte. För honom var det självklart. Det föll sig naturligt att börja spela ngt instrument och det första han valde var gitarr. Ett instrument han sedan hade ständigt vid sin sida hela livet. Den första egna gitarren köpte han 1952 och via sin musiklärare Edor Stadig kom han som 17-åring med i Karl-Erik Fernströms orkester. Det var den första av många olika musikgrupper som han kom att spela med under sin livstid. Förutom att spela gitarr sjöng han även i olika sammanhang.

Det var också via musiken vänskapen med Kjell Fernström och Göran Olsson började. De höll till I gamla Folkets Hus i Norberg och spelade/jammade ihop när tillfälle gavs. Musikstilen framförallt var jazz.

Musik: Kjell Fernström, Corcovado

Karl-Erik valde dock att inte ha musiken som huvudsaklig sysselsättning utan utbildade sig till rörmontör & svetsare. Han var verksam inom yrket i drygt 40 år. Först hos JH Bergman och sedan hos Sven Pettersson Rörfirma. Förutom att han var en skicklig och serviceinriktad yrkesman så skapade han en god atmosfär på jobbet genom att vara spindeln bakom många ”practical jokes” kollegorna emellan. Han blev aldrig misstänkt själv utan ngn annan fick alltid ut för buset.

Några år efter att han slutade att spela i Karl-Erik Fernströms orkester började han själv gå ut och dansa. I februari 1957 åkte han och kompisen Sven-Erik till Krylbo Folkets Hus och där träffades Karl-Erik och Monica för första gången. Under en period blev det därför många resor från Norberg till Sala.

1958 var det dags för Karl-Erik’s första egna boende i Norberg. En liten vindsvåning på Engelbrektsgatan 83. Fyra år senare uppgraderades boendet till 3 rum och kök på samma adress. Ända fram till december 1965 var Karl-Erik och Monica särbo något som var ovanligt på den tiden.

Förlovning blev det den 30 april 1961 och bröllopet hölls i Norbergs kyrka på pingstafton 16 maj 1964. Bröllopsresan gick till Italien tillsammans med 42 andra brudpar. En annorlunda och minnesvärd resa i regi av tidningen Vecko Revyn och Club 33. Liksom ”kungligheter” blev de mottagna i den lilla staden med så väl häst och vagn, TV-sändning, smyckade gator, folkmassor som vinkade och borgmästarmiddag.

Drygt 1,5 år senare föddes dottern Ann-Christine. Hon var beräknad att födas till jul men hade bråttom. Den 1 december, dagen efter att Monica slutat jobba, var det dags att åka till Södertälje BB. Från den dagen var Karl-Erik pappa med stort P.

Under den senare delen av 60-talet upptäckte Karl-Erik tjusningen med rally och under ett antal år var detta ett intresse. Men när det blev dags för familjen i början av 70-talet att köpa hus tog intresset för husrenovering över.

Med barn kommer också många nya intressen. Slalom, orientering, gymnastik mm kom in i Karl-Eriks liv. Det blev tränarkurs i slalom, nybörjarorientering etc, etc. Kvällar och helger tillbringades i slalombackar eller orienteringsskogar. Och helt plötsligt blev han anmäld av fru och barn till 5-dagars i orientering där han mer eller mindre frivilligt deltog under 10 år. Det blev även flera bussresor med slalomklubben till Österrike.

I slutet av 80-talet dök den blivande svärsonen Johan upp. En retsam driftig dalmas som snabbt fick godkänt av pappa Karl-Erik. Det blev en hel del musicerande genom åren och ett nyväckt intresse för slalom t o m off pist och helikopteråkning.

Via Johan kom också en ny släkt att lära känna och tänk så bra det blev. Nya goda vänner som både är musikaliska, motorintresserade och sportiga. Många gemensamma födelsedagar, midsomrar i Gagnef och Leksand blev det med svärföräldrarna Lars-Ove och Margareta Peters och Kjell och Marianne Åkesson.

Vid 62 år ålder hittade Karl-Erik sin drömbil i en motortidning. En röd sportbil av märket Triumph TR6 Pi. Under drygt 15 år blev det många veteranbilsträffar, bilutflykter etc för Karl-Erik och Monica med bl a släkten från Dalarna.

I december 2001 fick Karl-Erik och Monica en glad överraskning av Anci och Johan. De skulle bli morfar och mormor och från den dagen blev Karl-Erik även morfar med stort M. I juni 2002 föddes Saga och två år senare i september föddes Nova. För Saga var han från början ”Boissa” och för Nova ”Moffa” men sen blev han bara kort och gått tokmorfar. En morfar man kunde hitta på allt möjligt tok med. Till Karl-Eriks stora glädje har också musiken tagit plats i barnbarnens liv. De dansar, spelar fiol, trumpet och tvärflöjt och sjunger i kör och Karl-Erik var en ständigt inbjuden gäst till så väl egen händigt snickrade shower hemma i huset som officiella framträdanden i kyrkan, Lindeberghallen etc.

2004 kom Mr Parkinson in i Karl-Eriks liv och allt vändes till en början upp och ner men tack vare bra medicinering kunde sjukdomen bromsas upp. Leken med barnbarnen kunde fortsätta i så väl skidspår som i skogen. Och vi är alla så glada för att han kunde fortsätta spela gitarr för oss hela livet.

Hösten 2013 blev en jobbig tid med många sjukhusvistelser. Via vården på Öjersbo Kortis gavs möjligheten för Karl-Erik att komma hem igen till Harbo. Vi är så glada för att han under en tid fick tillbaka ett normalt liv där han kunde gå på jazzkonserter, fira 50-årig bröllopsdag i Tällberg, åka till barnbarnen i Gräv och spela brännboll och fira midsommar samt fick tid till många samtal med sina nära och kära.

Vers från Monica till Karl-Erik:

Så har vi vandrat Du och jag
i kärlek hand i hand
Så har vi delat varje dag
i våra drömmars land.
Vår lycka var vår rikedom,
nu har Du gått, min hand är tom
Nu viskar jag de orden, de
vackraste jag vet
Du var mitt allt på jorden
mitt allt i evighet.

Text från Ann-Christine till Karl-Erik:

Pappa – du fanns alltid till för mig när jag växte upp och när jag sedan fick egen familj fanns du där även för dem. Du var en genomgod person som inte ville någon någonting illa och avskydde när det var bråk. Du hade glimten i ögat och fick mig ofta att skratta. I mina ögon var du en fantastisk musiker och jag kommer att minnas dig sittandes med gitarren uppe i vardagsrummet plockandes med dina skivor. Ständigt på jakt efter någon av favoritlåtarna som du gärna ville att jag skulle lyssna på. Jag tar också med mig alla våra samtal om de stora frågorna om livet. Hur många vet om alla de böcker om astrologi, naturvetenskap etc. som du plöjt och dina djupa tankar kring tid, universum, taoismen etc. Vi hann också prata om mitt nyvunna intresse för yoga och alla de livsinsikter som kommit och kommer genom detta. Som jag sa till dig tidigare i år – ”Vem kunde tro att det i den där lilla rörmontörens kropp bodde en tänkare av så stora mått”. Du blev rörd och glad.
Jag är så himla glad att just du fick bli min pappa och att jag liksom mina barn nu tar med oss en bit av dig vidare i våra liv. Jag vet att du är med oss och även om vi skiljts åt i detta liv så finns möjligheten att mötas igen. Älskar dig.
Din dotter Ann-Christine

Dikter från barnbarnen:

Jag vill vara med dej. När äpplrna på träden är röda. Himlen är helt ljusblå. Havet och vattnet är helt kritvita, och blommorna är fina och luktar gott. Solen lyser varmt och skönt. Du är min Morfar som jag älskar allra mest. Jag älskar dig med alla mina hjärtan och all min kärlek.

Rött är kärlekens färg. Jag älskar min Morfar, Jag blir lycklig när jag ser dig. Du är söt, fin och snäll. Du finns i mitt hjärta hela tiden.

Himlen är blå, vattnet är klart. Jag går i naturen. Det luktar av blommor. På stigen växer det violer små. Jag ser en hund som leker. Det luktar hund.
Skogen är vacker. Den är grön och frodig. I skogen finns det djur. Älgar, björnar, vargar och rävar. Dom är vackra. I skogen finns det bär och svamp. På hösten plockar jag svamp. Det är mysigt. Och bär är också gott. Jag vill bara stanna där.

Slutstrof
Ett långt liv når sitt slut.
Kvar står evighetens tid
Tiden är obarmhärtig.
Ingen av oss kommer undan denna
mänsklighetens förutsättningar.
Det finns en sluttid för oss alla.

” Vila i frid ” Karl Erik Wengrud

Tyst minut

Musik: Barney Kessel, Misty och Cavatina

avsked runt kistan

Musik: Kjell Fernström, Darn that dream

Om en liten stund går vi ut i världen med nya intryck.
En del går till arbete,
andra till hemmet.
Vi finner vänner och stöder varandra.
Kom då ihåg de tankar och känslor som vi har delat här idag! Hur mycket lättare är det inte att bära en sorg om man får dela den med andra.

Musik:  Eva Cassidy, Over the rainbow

Skriv gärna en hälsning till minnet av Karl-Erik

Blommor:

Du finns i våra hjärtan !
Monica, Ann-Christine och Johan, Saga, Nova

En sista hälsning, tack för fina spelår med Hans
Svea

minnesfonder:

Gåvor till Parkinsonfonden:
Från
Åsa Ahlgren Peters

Tack för god vänskap
”Minnena lever kvar, de kan ej jordas, de kan ej gömmas i stoft och grus. Nej, de skall leva i fågelskogen, i blomsterdoft och i vindens sus”

Bengt och Ann-Sofie Larsen

En sista hälsning
Lennart och Gunnel

En sista hälsning
Myrbergs verkstadssällskap

Vi saknar dig Kalle, må du få vila i frid
Maud och Kjell

En sista hälsning
Marianne och Kjell Åkesson

Tack för fin vänskap
Ulla och Stig Hernquist

I våra hjärtan du lever kvar. Sov i ro
Ann-Marie med familj, Ulla

En sista hälsning
Marie och Anders Jansson med familj

Från
Eva, Robert, Katarina och Anders

Från
Kicki och Lars-Ove

Sov gott kära Karl-Erik
Barnen i Davidsbo

Tack
Monica och Göran Olson Gävle

Från
Åsa och Fredrik med familj

Tack för god vänskap. Vila i frid
Gunnar och Inger

Gåvor till Vi-Skogen:
”Som gula löven falla från träd så tyst i höstens tid du lämnade oss alla. Sov i frid

Gert och Berit, Sture och Alice, Svenne och Siv,
Gunilla och Folke

Gåva till Läkare utan gränser:
Från

Familjen Mörth

Gåva till Gagnefs I.F.:
”Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken, ett namn som skyddar dig nu när du går. Din ensamhet har stränder in mot ljuset. Var inte rädd. I sanden finns det spår...”

Monica, Ylva, Petra och Sofia med familj