Griftetalet

Profeten Jesaja skriver: Jag har vävt mitt liv till slut såsom en vävare sin väv, och jag skärs nu ned från bommen.

Idag kan vi likna livet vid en väv. Trådarnas olika färger formar ett mönster, en bild av livet. Barndomens och ungdomens starka, intensiva färger; grönt dominerar för den obändiga livslusten och -kraften, djupt rött när kärleken talar, vitt när livet är glädje och fest.

Vardagens och arbetets olika, kanske lite dovare färger, blandas i sjok som bryts av festens ljusa och sorgens svarta ränder.

I väven glimmar också guldtrådar till. Små, små stänk av evighet när allt har varit fulländat. Ögonblick som man sparar i sitt hjärta och lever länge på.

Ingen vet riktigt hur livsväven kommer att bli förrän allt är klart och den sista tråden är inslagen.

Nu är Ruthen död och hennes livsväv är färdig. Hur ser mönstret ut? Vilka nyanser speglar hennes uppväxt i Österbotten? Vilka färger har hennes vardagar med arbete som vårdbiträde och med hem och familj? Kanske talar några dova toner om sjukdom och sorg? Ett svart band såklart när hon mistade sin Helge. Jag gissar att återkommande ljusa kulörer beskriver glädjen i att ha åstadkommit ett fint handarbete och härliga dagar i trädgården vid stugan. Jag tror kristyrvitt berättar om magiska ögonblick på dansgolvet och när hon lyckats med ett riktigt bra bus. Ta tillvara den här dagen och fundera på det!

Var och en för sig och tillsammans fäster ni idag de sista trådarna i hennes liv.

I varje liv finns också ett himmelskt hopp som glänser.

Ett hopp som säger att när vi inte längre kan följa, då möter Gud den vi måste lämna. Guds omsorg om oss människor är inte begränsad till jordelivet. Hans kärlek känner överhuvudtaget inte de begränsningar vi känner och i hans ögon är vi alltid levande.

Många människor har fått uppleva detta och en av dem är David som skriver i den 23:e Psaltarpsalmen:

Herren är min Herde, mig skall inget fattas.

Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro, han vederkvicker min själ, han leder mig på rätta vägar,

för sitt namns skull.

Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag inget ont,

ty du är med mig, din käpp och stav de tröstar mig.

Det är en trygghet att kunna tro att Gud finns vid vår sida vad som än händer, i liv och i död. Det är med den tilliten vi får lämna Ruthen vidare till Guds kärleksfulla händer och där vi tror att det väntar ett nytt och annorlunda liv där ingen sjukdom, smärta eller oro ska finnas mer, bara frid & glädje. Och kanske ett och annat kaffekalas i vår Herres hage! Och ni vet ju vem som har bakat kakorna!