Minnessidan för Knut Andersson

 

F. 17/12 - 1928

D. 14/2 - 2013

Begravningsakten för Knut Andersson

Skogskapellet Fredagen den 8/3 - 2013

 

Inledningsmusik: Gammal fäbodpsalm / O. Linberg

 

Hälsningsord av Komminister Mari Jansson

 

Psalm 248: Tryggare kan ingen vara...

 

Griftetalet.

 

Överlåtelsen

 

Bibelläsning: Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft

 

Fiolmusik: Koppången / P.E. Moraeus

 

Begravningsbön.

 

Herrens bön: Fader vår, som är i himmelen! Helgat varde ditt namn; tillkomme ditt rike; ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden. vårt dagliga bröd giv oss idag; och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro; och inled oss icke i frestelse utan fräls oss ifrån ondo. Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet.

 

Psalm 190: Bred dina vida vingar...

 

Avskedstagande (defileringsmusik: We´ll meet again)

 

Slutbön: Gud som är uppståndelsen och livet, ge Knut din frid och låt ditt eviga ljus lysa för honom

 

Herrens välsignelse

 

Avslutningsmusik: Moolight serenad / G. Miller

 

 

Officiant: Komminister Mari Jansson

Fiol: Mia Nordholm

Organist: Lena Martinsson

Musik som spelades under begravningen var:

 

Gammal fäbodpsalm

 

Psalm 248: Tryggare kan ingen vara...

 

Koppången

 

Psalm 190: Bred dina vida vingar...

 

We´ll meet again

 

Moolight serenad

Skriv gärna en hälsning till minne av Knut

Blommorna var från:

 

Du finns i våra hjärtan

Barnen med familjer

 

En sista hälsning

Bernt Wallin

Griftetalet

 

Livet blir för de flesta av oss en märklig och unik historia. Lycka och olycka, hälsa och sjukdom, framgång och motgång, glädje och sorg bildar oregelbundna mönster och ingen av oss vet hur det kommer att ta sig ut förrän livsväven är färdig och tas ned från bommen.

Jag brukar ibland tänka på dessa människor som fått uppleva en stor del av 1900-talet; detta århundrade när utvecklingen fullkomligt exploderat. Så´na saker som vi tar alldeles för självklart idag var nyheter eller fanns inte alls då Knut var barn på 30-talet: bilar, plaster, kylskåp, TV. Han har fått uppleva krigsårens ransoneringar, senare års överflöd i samhället. Rymdfärder och hjärtbyten. Och allt, stort som smått, bidrar till oväntade detaljer i vår personliga väv såväl som samhällsbygget.

När Jesus dör på korset säger han: "Det är fullbordat." Idag har vi samlats därför ett annat liv är fullbordat; Knut är död. Hans liv blev långt, drygt 84 år, och det hyser många strävsamma vardagar med arbete redan tidigt i livet. Hans livsverk skulle bli "Knuttes cykel och motor", en välkänd institution för mången fagerstabo i årtionden. Man visste att Knutte alltid ställde upp och servade på bästa sätt. Det hela blev också ett familjeföretag där ni alla hade del på olika vis. Jag tror det var väldigt talande det ni berättade om semestern; hade ni tur blev det en veckas sommarturné för familjen– för att kolla in andra cykelmojars skyltfönster! Efter ett aktivt liv, nästan alltid med nåt för händer, med näsan i nån typ av motor, tog Knuts dagar slut, hans dagsverke var till slut fullbordat.

När man blir gammal, så ser man ofta tydligare hur liv och död hänger samman. Man upplever det både ute i världen och i ens eget liv. Släkten kommer och släkten går. Sorgen och saknaden är naturligtvis svår, men döden i sig blir inte så hotande. Den är en del av livet egentligen.

Jesu död och uppståndelse ger oss löfte om en fortsättning, en ny början utan sjukdom, oro och död. Kristus säger i Upp.

"Var inte rädd. Jag är den förste och den siste och den som lever. Jag var död, och se, jag lever i evigheters evighet, och jag har nycklarna till döden och dödsriket."

Döden kan inte hålla oss fångna, vi ska, befriade från alla jordiska hinder, få gå in genom livets port.

Bibeln och historien fram i våra dagar är fylld av berättelser om hur Gud är med oss såväl i liv som i död. När vi måste genomleva det vi trodde var omöjligt "får vi kraft nånstans ifrån". Det tror jag är Gud. I sorgen är han oss särskilt nära, därför att han själv vet så väl vad smärta och förlust innebär. I människan Jesus har Gud upplevt såväl glädjen vid bröllopet i Kaana som sorgen när han stod vid vännen Lasaros grav. Vi har en Gud som gråtit våra salta tårar, en Gud som vi aldrig behöver kämpa oss till, utan som alltid omsluter oss med sin kärlek.